I dag tänkte jag bara prova att springa 1 mil. Skulle jag klara av det? Vilket tempo skulle jag klara det i?
Just nu känner jag mig som superwoman, en något trött superwoman. Resultatet blev 1 mil på 1 timme och 7 minuter. Det är helt galet. För en månad sedan klarade jag 5 km för första gången och då på 38 minuter, och den 3 augusti sprang jag mitt första löppass och klarade knappt av att springa två minuter i sträck.
Ska rapportera lite om foten också. Den domnar inte längre eftersom min sko sitter jättelöst, vilket inte heller är så bra enligt min sjukgymnast. Hon gillar inte alls min lösning på domningsproblemet. Hon säger att jag bara flyttar problemet då jag kan få skador i fotleder eftersom risken för att vricka fötterna är väldigt stor med fladdrande skor som inte riktigt sitter på fötterna.
5 km på 33 minuter.
Det lyckades jag med i helgen när jag var ute och sprang. För första gången domnade inte min fot bort så jag sprang bara på. Utan att stanna. Utan att sakta in för foten gör ont. Och vips så lyckades jag springa obehindrat vilket ledde till en helt sjukt bra tid.
Det var skönt att springa och bara kunna prestera utan att foten begränsar mig.
Jag är lite förvirrad varför foten inte försvann just denna gången men har laborerat med snörningen senaste gångerna och nu provade jag att ha löst mitt på foten. Vilket verkade fungera, eller så berodde det på att jag sprang på ett mjukare underlag. Det återstår att se.
Var ska jag springa nu när det börjar bli mörkt och kallt?
Min logiska hjärnhalva förstår att jag borde bli medlem på ett gym men jag tycker det är jobbigt och läskigt att träna i sån atmosfär. Jag är till och med rädd för att gå dit, det är lite som det är för vissa att gå till tandläkaren. Därför är jag extra stolt över mig själv just nu.
Här har vi mitt gym.
Jag var nervös i två dagar men till slut gick jag bestämt in på ett gym på södermalm som jag spanat in från bussen på väg till jobbet i flera veckor. Jag tog några djupa andetag och stirrade på dörren innan jag vågade mig in. Som tur var märkte inte tjejen som stod i receptionen att jag var livrädd när jag väl kom in, så jag fick en snabb genomgång av gymmet innan jag bytte om. Efter några djupa andetag i omklädningsrummet jag gick ut till löpbanden och efter lite panik så valde jag ett(det fanns ju så många). Sedan insåg jag att det fanns hur många knappar som helst på ett löpband, herregud. Som tur var så var knapparna ganska enkla, en grön på kör och en röd för stopp och sedan upp och ned för hastighet. Ska väl upptäcka vad alla andra knappar gör vid senare tillfälle eftersom jag nu är medlem. Det är nog första gången i mitt liv som jag är medlem på ett gym frivilligt.
Sprang 4.2 km på 31 minuter och foten domnade som vanligt runt 3 km men denna gång körde jag på tills Zombies Run passet var klart dvs sprang på domnad fot i 1.2 km. Ingen hit men har varit med om värre med denna fossing.
Känner en skräck blandad förtjusning inför måndag då jag äntligen får hämta mina ortopediska skoinlägg, för tänk om det inte kommer bli någon skillnad. Det skulle vara heartbreaking..
Min förbannande fot. Hur ska jag veta hur mycket jag kan prestera?
Dagens runda blev tråkig och hackig, efter tre kilometer kom domningen som ett brev på posten och då var det bara att stanna och ta av sig skon. Foten kom tillbaka och jag fortsatte att springa men efter 500 meter domnar den igen och jag tar mig ungefär 500 meter till på domnad fot innan skon måste av igen.. och så fortsatte resten av rundan. Tog mig 5.71 km innan jag gav upp.
Jag är riktigt peppad på mitt nya mål! Efter en del reflektion har jag bestämt mig för att mitt nästa mål ska bli att springa ett halvmaraton, typ nästa sommar eller höst. Nyckeln för att jag ens ska kunna nå mitt mål är att jag får bort domningen i min högerfot och jag hoppas verkligen att sulorna från Löplabbet ska hjälpa annars är det väl dags att gå till doktorn.
Jag har funderat en del kring om jag ska springa ett riktigt lopp eller om jag bara ska klara att springa så långt men att delta i ett riktigt lopp skulle vara ganska coolt måste jag erkänna.
Något annat som jag också ser fram emot att försöka göra ett eget träningsprogram, och upptäcka saker om mig själv för det krävs nog en hel del för att orka ta sig 21097,5 meter!
Från väntrummet där jag väntande förväntningsfullt :)
Om två veckor kommer mina ortopediska skoinlägg.
För att ta nästa steg mot nya mål så var jag igår på Löplabbet och började processen att få ett par ortopediska skoinlägg. Jag gjorde en fotanalys och fick veta att jag har nedsjunkna främre fotvalv som gör att jag belastar framfoten och hälen väldigt mycket, och typ inget där emellan. Det gör att jag belastar min framfot extra mycket när jag springer eftersom jag då landar på främre delen av foten.
Mina nedsjunkna fotvalv gör att nerverna i foten blir trötta då det är dåligt uppbyggt med muskler, plus att min högersida har svagare muskler än den vänstra dessutom. Jag fick övningar för att arbeta upp fotmusklerna och kommer få inlägg med pelott som avlastar mina dåliga fotvalv och som hjälper mig att sprida belastningen över hela min fot. Hur det går återstår att se!
Var precis ute på en runda med Zombies Run appen och kom 4.7 km på 36 minuter. Efter sådär 3km började foten domna och störa löpningen.
Som en liten teaser så kommer nästa blogginlägg handla om mitt nya (och ambitiösa) mål!
När en har fötter som domnar får en mycket frågor och söker efter mycket svar. Här är några frågor och svar som jag letat efter och hittat.
Vad är ortopediska inlägg?
Ortopediska skoinlägg formas ut efter din egen fot och dess förutsättningar/problem för att ge stöd, avlastning och komfort. Tillverkning av ortopediska inlägg görs via en avgjutning av foten med hjälp av en tredimensionell scanner eller genom en vanlig gipsavgjutning.
Vad är en pelott?
En pelott är en kudde som stödjer och lyfter nedsjunkna trampdynor och svaga främre fotvalv. Den ska placeras bakom trampdynorna och aldrig på dem eller i hålfoten. På teamolmed.se finns en bra instruktion.
Då har jag gjort mitt 5 kilometerslopp. 38 minuter tog det, sedan fortsatte passet vidare så jag sprang 5.94 - 60 meter till så hade jag kommit 6 km, surt.
Det som stoppar mig är foten. Nu gjorde det faktiskt ont den sista kilometern och nu efteråt värker fotleden. Det är så tråkigt att det är foten som stoppar mig och inte mina muskler eller andning.
Funderar på att gå till läkare eller naprapat för domningen kanske inte kommer från foten utan ryggen. Det skumma är ju att foten komma tillbaka på några sekunden om jag tar ut foten ur skon och rör på den. Och nej, jag knyter inte skorna hårt!
Glad och stolt tjej! Äntligen har jag sprungit 5km utan paus. Nästan 6km faktiskt.
Jag är lycklig över att ha sprungit 5 km och lite till. Nu är det nya utmaningar som väntar. Vad det blir återstår att se. Just nu - vilovecka!
Foten domnade idag igen. Inte lika mycket men jag vet inte om det beror på pelotten eller övningen jag gjorde medan jag sprang. Läste på ett forum att en kunde knipa tårna och springa så i några sekunder och att foten då ska komma tillbaka. Foten kom tillbaka men domnade om igen så jag fick upprepa proceduren resten av passet.
Ökade distansen väldigt mycket under dagens Zombies Run 5k! pass, från ca 5.5 km till 6.7 km. Det var inte bara en distansökning utan även en nedskärning av vila. Det var bara tre minuter still paus resterande 56 minuter var jogg eller rask gång.
Känner mig lite nervös inför fredagens final: att jag ska springa 5 km utan paus men det borde gå bra. Kämpa!
Dagens pass flöt inte alls på bra. Det var kortare intervaller med en intervall i mitten på 20 minuter konstant löpning. Under det längre intervallet så gjorde det väldigt ont i mina vader och höger fotsula domnade brutalt mycket. Min högerfot har alltid domnat mer eller mindre sedan jag började springa och jag har alltid tänkt att det nog är en nerv i kläm och att jag behöver ett pelottinlägg i skon.
Förra gången jag sprang tyckte jag det kändes bättre och att fotsulan bara domnade lite grann på slutet. Jag har ganska nyligen bytt skor och köpt en speciell sula för att motverka problemet och dagens pass blev därmed ett bakslag. Det känns lite farligt att fortsätta springa med en domnade fot med tanke på skaderisken, eftersom när foten domnar bort får jag inte kontroll över hur jag sätter ner foten.
Nymonterad pelott på min sula! Ser ut lite som en kudde!
Problemlösar-Jenny tog över! Så jag begav mig tillbaka till Intersport och sa att foten fortfarande domnar fast inte riktigt lika mycket och ofta som innan. Snälla som dem är på Intersport monterade de pelotten och gav mig den gratis eftersom jag gjort en skoanalys som inte blivit helt rätt. Om detta inte funkar nu med den nya pelotten är nästa steg att gjuta ett par sulor efter min fot. Men nu ska jag testa hur det känns med pelotten!
Jag tror jag fått smak för att springa utan att ta massa pauser. Kanske är det en motreaktion efter veckor med intervaller hit och intervaller dit. Så under dagens Zombies run! 5k pass så började jag med att gå i rask takt i tio minuter (enligt appen) sedan sprang jag bara. Lyssnade inte alls när de sa att nu ska du vila i tre minuter eller en minut. Lite trotsig kände jag mig men känslan jag framför allt hade var att "Jag tänker inte stanna förrän jag inte orkar ta ett steg till". Plötsligt var 33 minuter borta och passet var över.. Och jag var fortfarande okej i benen, så sprang på i nån minut till. Sammanlagt tog jag mig 4.6 km på 35 minuter. Tror du jag är stolt eller? Oh ja. Just nu känns inte 5 km speciellt långt bort. Men nu ska jag nog lyda appen de två gånger som jag har kvar innan det är dags för 5 kilometer-loppet.
Igår bestämde jag mig för att prova springa ett vanlig pass med Zombies run! dvs inte träningsappen med olika intervaller.
Själva appen crashade, vilket är något jag måste kolla upp eller så var det kanske bara en tillfällighet. Det bäst av allt var att jag fortsatte springa trots att appen la av och sprang i 3 km innan jag gav upp, främst för att jag inte fick ner flåset. Måste verkligen lära mig att hantera att bli andfådd. Övning ger färdighet!
Är sjukt nöjd över mig själv även om jag känner en viss oro inför nästa vecka då jag faktiskt ska kunna ta mig 5 km utan paus. Fast å andra sidan känner jag att jag banne mig ska klara det. What ever it takes..
Inför dagens runda hade jag läst på hur en springer bäst i uppförsbackar och det gav verkligen resultat för jag tog mig upp för en gång skull. Däremot fick jag gå 15-30 sekunder när jag väl kommit upp men jag behövde i alla fall inte stanna mitt i backen av andnöd. Så framsteg helt enkelt.
Så hur springer jag bäst i backar?
Det gäller att sänka farten och ta kortare steg då det kräver mindre energi. Små, kvicka rörelser gör uppförslöpningen energisnål.
Spring lite på framfoten och trippa upp sakta, ta i med armarna lite mer än vanligt och håll upp blicken. Tryck ifrån med den bakre foten så att benet sträcks ut och böj knäet på främre benet så det blir lite högre. Försök att slappna av!
Jag försökte tänka att jag hade gåstavar i armarna för att gå igång svinget med armarna, och att trycka ifrån med bakre foten lite som att skutta ett steg i taget fast väldigt små skutt. Jag försökte också tänka på att andas djupt och inte ta ytliga andetag, vilket säkert också hjälpte!
I nedförsbacken ska en försöka ta snabba, korta steg och ha lätt framåtböjd överkropp. Försök helt enkelt att ta vara farten som du får i backen och undvika att bromsa upp farten (om du inte känner att det går alldeles för fort).
Igår gav jag mig ut och körde mitt första pass på vecka 7 av Zombies run 5k!-träningen. Körde Skipping-övningen gladeligen och måste säga att det inte var så svårt som jag först trodde. Det var en ganska naturlig rörelse men det var tufft! Förväntade mig träningsvärk i dag men är bara lite öm i nedre smalben och vader.
En fråga som kom upp igår var: Hur ska en klara av att springa i backar?
Jag är nämligen och hälsar på hos mina föräldrar i Norrland och det innebär att det är mer kuperat och det är jag inte van vid. Så fort jag ser en backe känns det som min puls går upp. Klarar inte av att ta mig upp för dem utan måste gå flåsande upp. Väldigt störande tycker jag och det enda jag känner är att jag verkligen måste kolla upp hur en tar sig bäst upp för backar och öva öva öva! På fredag har jag ett pass till här, i det vackra kuperade landskapet, så ska kolla upp det till dess och passa på att prova med en gång.
Träffade också på ett rådjur som även hon var ute och sprang! Det måste verkligen vara en av tjusningarna med att springa ute i naturen – omgivningen!
Skärmdump från appen Zombies Run 5k!
Inte den tydligaste instruktionen vad Skipping är.
Innan jag ska börja på en ny löprutin i min kära app, Zombies Run 5k!, brukar jag kika vad den nya rutinen innebär och denna vecka innehöll den något som kallades för Skipping. Förklaringen från appen var ganska otydlig och det ser mest om som en ska studsa och klampa fram.
Så vad är Skipping?
Efter en del googlande så har jag uppfattade det såhär: Skipping är lite som att jogga med höga knälyft men där en ska fokusera på att skjuta benen framåt och inte rak upp. Armarna ska pendla med motsats fot, dvs om du börjar höger ben ska vänster arm pendla med(vilket kan bli en utmaning för mig som är sämst på höger och vänster). Du ska sträcka på fotbladen så du landar på hela foten(ej hälen först) men skjuter ifrån med framfoten.
Övningen är bra för utveckla sin löpteknik och tränar framförallt höftböjaren(muskler i höften). Viktigt att tänka på är att luta sig lite framåt, ha blicken rakt fram, sträcka på höften och se till att armrörelserna kommer med. Hittade en bra video från marathon.se som visar övningen(som här kallas Hög Skip) pedagogiskt.
Nu är det bara att ge sig ut i löpspåret och försöka göra det rätt!
Jag kommer skriva en del om apparna Zombies Run! och Zombies Run 5k! så jag tänkte att det är lika bra att jag förklarar vad det är. Dessa två frågor var nog de allra första jag funderade på innan jag körde igång!
Så vad är Zombies Run!?
Zombies, Run! Är hälften spel och hälften träningsmotivering och är uppbyggd kring din egen spellista med musik(via spotify eller liknande) och en typ av radioteater/ljudbok. En viktig del av spelet är att det finns ett internetforum där du registrerar alla dina löprundor och det är även där du bygger upp ditt basecamp likt simcity.
För dig som löpare krävs det att du ger dig ut på riktiga löprundor med telefonen och hörlurar. Dina löprundor blir sedan till uppdrag i spelet där du ska samla in olika föremål(för att bygga upp ditt basecamp) samtidigt som du ska undvika zombies. För det kommer nämligen dyka upp zombies då och då som du måste springa ifrån för att inte bli uppäten eller bli av med de föremål som du fått under din löptur. Hela vägen igenom spelas en intressant story upp i dina hörlurar, snyggt blandat med din egen musik och trevliga radiopratare som peppar och motiverar dig. Det finns fyra säsonger(av story) och över 200 olika uppdrag.
Så vad är Zombies Run 5k!?
Denna appen är uppbyggd på ett liknade sätt dvs kretsar kring din musik och en story. Skillnaden är att appen bara har 24 avsnitt och målet med hela appen är att du ska lära dig att springa fem kilometer på åtta veckor. Detta gäller både för din karaktär(Runner 5) i spelet och för dig i verkligheten. Så hela storyn kretsar kring att du ska träna för att bli en riktig runner! Är du inte en löpare sedan tidigare är det bra att börja i denna appen, precis som jag har gjort. Träningsupplägget ändras för varje vecka och tanken är att en ska springa tre gånger i veckan, men kom ihåg att känna efter hur det känns i din kropp, kanske räcker det med två gånger i veckan och att du lär dig springa på tolv veckor.
Min resa som löpare började i augusti 2015 efter mitt livs första semester. Min kollega berättade om en app som hette Zombies Run 5k! och hur den vävde in löpning, serieavsnitt(i ljudboksformat) och typ ett strategispel som simcity(bygga sitt basecamp). Jag blev genast intresserad, främst för jag känt ett tag att jag kanske borde börja springa eftersom det är enda träningsformen en kan göra själv och för att det lät väldigt kul. Jag gillar serier och dataspel där en bygger städer så jag tänkte – tre flugor i en smäll! På den vägen är det.
Jag ska erkänna att jag inte direkt var övertygad att löpning var grejen för mig i början. Det tog några veckor och några rejäla baksmällar(fotleder och knän som värkte, fötter som domnade och överbelastning) och framgångar innan jag insåg att jag blivit en löpare.
Dagen jag insåg att jag var förälskad
Löppasset som gjorde mig till löpare skedde under en jobbresa till Skattungbyn i Dalarna. Under dagen kände jag för första gången en känsla av att jag bara behövde springa precis idag och känslan växte sig starkare ju längre dagen gick så jag bestämde mig för att springa när jobbdagen var över. Jag gav mig ut i vackra Skattungbyn och solen sken och jag gav precis allt. När jag kom tillbaka kände jag för första gången en endorfinkick och jag var fast. Jag blev så förälskad att jag gjorde det klassiska nybörjarmisstaget – sprang för hårt för snabbt. Vilket resulterade i överbelastning och en motvillig vilovecka.
