Det lyckades jag med i helgen när jag var ute och sprang. För första gången domnade inte min fot bort så jag sprang bara på. Utan att stanna. Utan att sakta in för foten gör ont. Och vips så lyckades jag springa obehindrat vilket ledde till en helt sjukt bra tid.
Det var skönt att springa och bara kunna prestera utan att foten begränsar mig.
Jag är lite förvirrad varför foten inte försvann just denna gången men har laborerat med snörningen senaste gångerna och nu provade jag att ha löst mitt på foten. Vilket verkade fungera, eller så berodde det på att jag sprang på ett mjukare underlag. Det återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar